Solo med bil genom Europa

Män kör nästan dubbelt så långt som kvinnor och äger nästan 70% av bilarna i Sverige. Kvinnor använder bilen som transport i vardagslivet för familjen, medan männen sitter bakom ratten på längre resor. Varför nöjeskör inte kvinnor? Hanna Lans ger sig ensam ut på en roadtrip genom Europa och ger här sina bästa tips till andra som drömmer om detsamma.

Jag älskar att köra bil. Men jag har aldrig ensam kört längre än från Göteborg till Stockholm. Ändå ska jag nu sätta mig bakom ratten för att köra drygt 200 mil till Sainte Maxime på franska rivieran. Är du inte rädd, frågar mina vänner. Inte en enda gång har jag hört någon fråga en man om han inte är rädd och sedan prisa honom för hans mod för att han har vågat. Men jo, jag är livrädd. Rädd för att krocka, rädd för att någon kör in i mig och rädd för att få en hjärtattack. Döden alltså, jag är livrädd för döden. Inget att bry sig om, dö ska man bara göra en gång, resten av tiden ska man leva. Skräckslagen eller ej – nu kör jag!

Jag har haft körkort i 35 år och kört alldeles för mycket ur ett klimatperspektiv. Både som transport till och från jobbet men även när jag egentligen hade kunnat ta cykeln. När jag räknade ut mitt klimatavtryck på klimatkollen.se var bilen den i särklass största boven. Men. Jag älskar att köra bil. Friheten i att inte behöva anpassa sig till en tidtabell, säkerhetsspärrar och andras olater gör att resor med bilen övertrumfar alla andra transporter.

Förberedelser

I Facebookgruppen ”Bilsemester i Europa” blir jag ivrigt påhejad när jag skriver frågor om de bästa vägarna ner till franska Rivieran (autobahn, autobahn, autobahn), tider på dygnet det är bäst att köra (lördagar för att slippa pendlarna och söndagarna för att slippa lastbilarna) och snälla själar förbarmar sig över mig så att jag förstår att nuförtiden är det inte bara att sätta sig i bilen och köra iväg. Nu krävs miljömärken av olika sort i olika länder och i vissa städer behövs specialtillstånd.

Jag går emot min personlighet när jag förbereder mig minutiöst. Vanligtvis är jag en person som löser saker längs vägen, men nu är jag medelålders och det märks. Min bil håller inte måttet inser jag. En diesel 5 är persona non grata på de flesta håll och påpassligt nog lägger turbon av så jag tvingas ändå leta efter en ny bil. Jag lär mig allt om elbilar, plug-ins och olika miljödekaler. Det finns sex stycken och om jag vill känna mig säker måste min nya bil ha den bästa. I Europa finns det miljözoner i Italien, Grekland, Spanien, Portugal, Belgien, Storbritannien, Norge och Danmark. Jag kommer köra genom flera av dessa. I Frankrike behövs Crit’Air 1, i Tyskland miljöplakett fyra. Hängslen och livrem känns viktigt så jag letar efter plug-in hybrider, det vill säga den har både laddbart batteri, bensin och går att ladda medan den kör. Efter att ha provkört diverse olika bilar och testat dem både på motorväg och fickparkeringar, faller valet på en KIA Ceed. Ett mycket bra val enligt min kompis son som jobbar på bilverkstad, då kan man lätt få tag i reservdelar om något skulle hända. Andra bra märken är Volvo och Renault och han berömmer mig för att inte ha köpt den MG jag var sugen på. Till den kan det tydligen ta flera månader att beställa vissa delar.

Det blir ett detektivarbete med att ta reda på vilka fler regler som gäller för vilka länder. I Tyskland ska man alltid ha en bensindunk med fem liter bensin i, i Frankrike ska man ha minst en varselväst och i samtliga länder verkar det vara krav på brandsläckare. Jag inhandlar rubbet så att inga tyska poliser ska kunna bötfälla mig och få mig att tappa modet.

I min strävan att täcka upp alla eventuella problem innan jag ens lämnat Sverige, letar jag upp en verkstadskurs för att kunna lösa mindre motorproblem själv längs vägen. När jag tittar under motorhuven på min nya bil översköljs av den värsta tristess jag någonsin erfarit. Här går definitivt min gräns för vad jag är villig att klara själv. Om bilen bryter ihop så är det en kostnad jag gladeligen lägger på en expert.

Att köra elbil

Om jag vill köra så miljösmart som möjligt, så måste jag lära mig hur det fungerar med laddstolpar och de olika appar som krävs. ”ChargeFinder” får jag som svar när jag frågar hur jag vet var det finns laddstolpar och vilken koppling som behövs. Jag har nu en laddhybrid typ 2 och det visar sig att även om det är den vanligaste, så går det inte att ladda alla elbilar vid alla stolpar. Tesla har exempelvis en egen kontakt och egna stolpar. Glad i hågen laddar jag hem ChargeFinder och kör till närmaste laddstation. Den visar sig vara trasig. Då kör jag till nästa. Den är inte helt färdigbyggd än … Jag kör vidare till Willy’s i Sisjön, Göteborg, där det ska finnas ganska många laddstolpar. Där sitter en uppgiven brittisk kvinna i en elbil som hon inte kunnat ladda eftersom inte en enda av stolparna fungerar. Jag blir mer och mer nöjd med att jag köpt en hybrid, jag kan ju köra vidare i min jakt på stolpar som fungerar om de överhuvudtaget existerar, medan den andra kvinnan fick sitta kvar i sin bil i väntan på att hitta en lösning.

För varje stolpe som finns, verkar det finnas en särskild app och till varje app är ett antal olika elbolag knutna. För att kunna ladda min bil behöver jag ladda ner ett stort antal appar eller beställa taggar. Att betala med betalkort går ännu inte men jag läser att det ska införas. Bra, det krävs definitivt ett smidigare sätt att ladda bilen. Alla trösklar för att köra mer miljömedvetet måste slipas ner. Utanför en Ica-butik på Tjörn hittar jag en fungerande laddstolpe men när jag ska avsluta laddningen har kontakten fastnat. Jag går in i butiken för att få hjälp, men stolparna är inte deras så de kan inte hjälpa mig, jag måste ringa numret som står på stolpen. När jag gör det svarar det en glad man som lossar min kontakt på distans och jag frågar om det här är vanligt. ”Oh, ja”, svarar han. Gud giv mig styrka. Att det tar några timmar att ladda batteriet på en elbil gör att jag förstår att jag inte kommer kunna resa särskilt miljösmart med min hybrid. Jag vägrar sitta i flera timmar på rastplatser längs vägen i väntan på el. Om stolparna ens fungerar.

Resvägen

Målet med resan är Sainte Maxime där jag ska ta hand om en hund och ett hus i två månader. Jag skakar av rädsla, det är lika bra jag är ärlig, men jag förstår inte varför. När exakt blev jag en ängslig person? Eftersom jag befinner mig mitt i den härliga perimenopausen, skyller jag mina tillkortakommanden på hormoner och inte på något svagt psyke. Det gör att känslorna hålls i schack. Första etappen blir från Göteborg till Trelleborg och färjan till Lübeck. Danmark må vara deilig men det är förkrossande tråkigt att köra igenom och jag vill bara njuta. Det är ju vägen som är mödan värd, som vi vet. Jag har valt att inte snåla på resan, allt ska vara så njutbart som möjligt, jag vill ge mig det här i present efter alldeles för många år av att vända på kronorna. Således är min hytt rymlig med strålande utsikt. Så otroligt mycket dyrare än en ekonomihytt är den inte heller och jag gör en notering om detta för framtida resor.

Varje etapp är runt 40 mil. Jag har kört ett stort antal resor mellan Stockholm och Göteborg och vet därför att jag klarar längre sträckor innan jag blir trött, men jag vill njuta av resan. Det visar sig vara en mycket bra tanke. Det är juni 2024 och fotbolls-VM hålls i Tyskland. Den kommer inte att gå till historien för sina fantastiska matcher, utan för alla översvämningar. Att köra på autobahn utan att se mer än en meter åt något håll och ändå hålla bilen i någorlunda hastighet? Det tröttar ut en mer än att köra på torra vägar mitt på dagen. Långtradare som jag annars brukar muttra åt, blir mina bästa vänner. De syns när de ligger framför en för de har både fler lyktor men det kompakta regnet får någon slags struktur när det enorma fordonet framför tornar upp sig. Mellan Göttingen och Aschaffenburg kör jag i timmar mellan två långtradare. När den framförvarande svänger av vill jag börja gråta. Där försvann den tryggheten. Det enda som hindrar mig är att tårar i ögonen skulle göra det ännu svårare att se vägbanan. Det är under den här sträckan jag känner att det hade varit bra att vara två. En som försöker hålla bilen på vägen, och en annan som sitter med mobilen för att boka nytt hotell så att man kan avbryta resan och vänta ut regnet. Eftersom man inte ens ser skyltarna som passerar, väljer jag att fortsätta följa min gps och inte få panik. I efterhand kan jag konstatera att det här var det enda moment som inte var njutbart. Den enda sträcka jag tvivlade på min förmåga och den enda sträckan jag aldrig någonsin vill köra igen.

När jag stannar vid rastplatserna passar jag på att tanka oavsett hur mycket jag har i tanken. Man vet aldrig om man blir ståendes, måste köra långa omvägar och hur långt det är till nästa. Att bensinbil drar mer än diesel blir snabbt uppenbart. Jag konstaterar att det är bra att jag tänkt på egen färdkost, för allt du kan köpa på bensinstationerna är fyllt av gluten. Gluten och kött. För en vegetarian med celiaki finns det inga alternativ alls. Jag noterar alla som kommer och går. Det verkar som att jag är den enda soloköraren förutom lastbilschaffisarna och när personerna sätter sig i bilarna igen är det alltid mannen som sätter sig bakom ratten. Samma fenomen som i Sverige. Tycker kvinnorna inte det är roligt att köra bil? Vill männen inte njuta av landskapet?

I Colmar är jag så lycklig att jag håller på att gå upp i atomer. Europa är så vackert! Här får jag en helt ny upplevelse när jag är tvungen att betala skatt för mitt besök i staden. Inte någon stor summa, men ändå. Som i Venedig. Dagen efter ankommer jag till Macon som inte är lika vackert men jag klappar om staden som en snäll moster och fortsätter mot Avignon. På de franska vägarna märker jag att personerna bakom ratten ser annorlunda ut. Det verkar vara ungefär lika många kvinnor som män som kör och det kan lika gärna vara en pimpinett fransyska som bränner förbi i 200 km/h som en yngling på steroider.

Gps:en är inställd på adressen till ett parkeringshus som hotellet rekommenderat. Utan minsta felkörning hittar jag rätt. Det är nu jag blir bekant med franska parkeringshus. Det är bra att jag inte lider av cellskräck. Min bil tillhör mellanklassen storleksmässigt. Nu känns det som att jag sitter i en husbil och ska försöka navigera i en labyrint för möss. Mörkt är det dessutom. Jag hittar en ledig plats och tar mig mot utgången. En Volvo XC90 har fastnat på väg in, inget fordon över 170 centimeter kan klara de låga taken och de får snällt backa ut på gatan igen.

De provençalska vägarna

Från Avignon till Sainte Maxime är det inte långt, så jag väljer att ta vägen förbi Gordes där det ska finnas vidsträckta lavendelfält. Jag stiftar min första bekantskap med de provencalska vägarna. Det är inte en helt angenäm upplevelse. Men visst, det bjuds på hisnande natur och möjligheter till utsikt. Om man hade vågat släppa ögonen från den branta och slingriga vägen utan vare sig vägren eller räcke. Än en gång känns min medelstora bil som en husbil. Den är på tok för bred för de smala vägarna och på tok för lång för de snäva svängarna. Det är dock fruktansvärt vackert. Det är inte svårt att förstå varför konstnärer vallfärdat hit under flera hundra år. Och än en gång är jag så lycklig över att jag vågade ge mig iväg själv. Jag slipper kompromissa, slipper andra personers låga blodsocker och utmanas att använda den lilla franska jag bemästrar. Lavendelfälten måste jag dessvärre hoppa över, för vägen dit är så smal, brant och vindlande att jag inte vågar ta ögonen från den när gps:en tycker att jag ska svänga. ”En annan gång” tänker jag och när jag kommer ut på platt mark igen kör jag förbi några fält som ingen guidebok rekommenderat. Lycklig.

Landskapet blir mer och mer vilt, bergen rödare och rödare. Trafiken hårdare. Mycket hårdare. Bilarna är större, rentvättade och tyska. Nu dominerar de manliga förarna igen, men i de franskregistrerade bilarna är det fortfarande blandat. Gemensamt för alla är att bilarna skiner och är stora oavsett nationstillhörighet. När jag svänger av mot Saint Tropez skäms jag för min nu pyttelilla bil som dessutom är ganska dammig efter strapatserna runt Gordes. Men jag kan inte låta bli att skratta högt. Jag gjorde det! Jag körde ensam till Rivieran!

❤️