Efter stormen

Jag trallar vidare i #nyttliv2024 och går från klarhet till klarhet. Journalistutbildningen jag går är snart slut och vetskapen om det fick mig att genast hoppa på en skrivarkurs och nu sneglar jag även på en fotokurs. Kurser är livet!

Dagen efter stormen från förra inlägget åkte jag till Gran Canaria igen. Marseillan-plage är på vissa avsnitt exakt som Kanarieöarna. Det säljs en massa krimskrams och flätas hår med snäckor. Det säljs även klubbor och eftersom jag inte är vuxen än så köpte jag en. Jag kan ju inte motstå guld.

Syns det hur mycket folk det är?

Värmen va? Aaaaahhh!

Jag hade inte badkläder med mig, men en bok. Då är man alltid rätt klädd. Ja, jag har dubbla glasögon.

Jag hade tänkt ladda bilen medan jag låg på stranden. HA HA HA! Ärligt talat, någon borde fixa en app där fungerande laddstolpar syns. Den lär inte innehålla särskilt många stolpar ...

Men idag! Idag var jag först till den enda stolpen av sex som fungerar vid Hyper U i Agde. Att det tog en timme att ladda 35% ... Jag blir knäpp på detta med elbil. Tusen och en appar behövs, fler stolpar är trasiga än vad som är hela och det tar en halv arbetsdag att ladda.

Efter att jag sagt fuck it och inte laddat klart, körde jag till stranden igen. Efter stormen var det inte sandstrand längre.

Jag gick i vattnet och plockade snäckor och det var nästan lika magiskt som när jag var barn.

Njutet?

Njutet!

❤️

Hänt i veckan

Det började bra. Värme, sol och bad.

Det varma vattnet, den varma sanden, den varma svenskan.

Jag tog bilen till Sète och såg havet ovanifrån. Magisk färg!

Otroligt vacker dag med alldeles lagom luftfuktighet.

Det är en ganska sliten stad men vad gör väl det?

Fasader fasader fasader. J'aime.

Att de ofta har ett inglasat parti på balkongerna, hur kommer det sig?

Varje gång jag ser en bokhandel går jag in och frågar om de har les romans en anglais? Det hade de minsann! Ett väldigt litet urval, men ändå.

Dagen därpå blev det plötsligt höst. En mild höst på 27 grader, men så dystert så dystert. Då passade jag på att åka till Agde.

I Agde är många av byggnaderna uppförda med vulkanisk sten, så det gjorde inte den mörka dagen särskilt mycket ljusare.

Jag gick in i kyrkan för det gör man. Oftast så fantastisk arkitektur och ofta så himla gamla. Denna verkar ha påbörjats på 1200-talet.

Dystert.

Mycket slitet kvarter där man ändå lyft det hela med en fin muralmålning.

Det är lätt att få känslan att Agde är en fd smugglar- och piratstad.

Utanför en butik bodde de här två. Stadens enda färgklick?

Tillbaka i Marseillan och vädret hade blivit mer sommar igen.

Jag gick på restaurang med en nyfunnen vän! Hon berättade om hur borgmästaren styr olika städer och hur korrupt den i just Agde var. Utan honom hade staden kunnat blomstra. Hur många ohederliga politiker finns det egentligen?

Nu ser håret ut som det alltid gör igen. Ja ja.

Idag varnades det för grov sjö här med vågor uppemot två meter. Jag åkte till stranden för att se.

Märkligt ljus när sand och saltvatten yrde.

Nej, jag badade inte. En gång för länge sedan badade jag på Fire Island utanför New York i mycket högre vågor än såhär. Jag förstod inte hur höga de var förrän jag gått ner i vattnet. En våg nockade mig och tryckte ner mig mot botten. Strömmen drog mig utåt. Det var vidrigt. Sedan dess är jag oerhört försiktig.

❤️

Hanna och håret

The never ending story.

Jag klipper mitt hår själv sedan många år tillbaka. Har jag haft tur så har min son hjälpt mig med det i nacken och även när jag velat färga håret. Det var även han som rakade av mitt hår för 1,5 år sedan. Jag hyser ingen hatkärlek till mitt hår, jag tycker rejält illa om det prick hela tiden.

Oftast har jag det någorlunda kort, men var tredje år får jag för mig att jag ska låta det växa för det är ju så fint med uppsatt hår. Att jag är håröm och avskyr hår som blåser över ansiktet och fastnar på läpparna och gör att man inte ser så bra, det glömmer jag bort i några veckor.

Så en dag börjar den här delen av håret separera sig från resten. Jag rullar dem irriterat mellan fingrarna och vill klippa av längs skalpen.

Därefter knyter jag ihop hårtestarna. Gång på gång. Superirriterad. Jag snor upp med hårband och sliter sedan ur. Det gör ju så ont.

När jag hamnat här då jag knyter och knyter, det är då jag vet att jag nått gränsen igen. Det finns ingen återvändo, håret måste bort. Kort eller bort, spelar egentligen mindre roll.

Historisk händelse. Hanna på salong. Jag visade fram bilder på olika luggar som skulle hålla sig borta ur ögonen men frisören sa non. Jag passar tydligen inte i lugg. Vem är jag att på knackig franska säga SI! Särskilt när jag inte riktigt bryr mig om resultatet.

Men ser man på? Frisören hade ju rätt! T o m jag tycker att det blev alldeles utmärkt. Om man bortser från att jag har läppstift på tänderna.

❤️