Les grands désballages

En av Frankrikes största antikmarknader genomförs två gånger om året i staden Pézenas som ligger 30 minuter med bil från där jag befinner mig. En av dessa två dagar var idag!

Fler än 200 utställare visade sina varor och härligare stämning är svår att hitta! Ingen knuffades, hundar gick lösa eller hälsade glatt på varandra när husse och matte tittade på ännu en skulptur.

Jag var inte på jakt efter något eftersom jag har begränsat med plats i min bil, men en sådan här kommer jag behöva inom snar framtid. Eller åtminstone när jag har ett eget boende igen.

Jag fick en svår villhöver-attack när jag såg den här och hjärnan använde all list den kunde för att få mig att köpa. Kunde den egentligen inte fungera utmärkt som ostkupa? Att den var tre kilo tung gjorde att det argumentet föll. Jag frågade madame som förestod montern vad det egentligen var? Toppen av en perkolator, fick jag till svar. Jag frågade om jag fick köpa den för 30 euro men det fick jag tack och lov inte.

Man villhöver ju lätt sådana här också. Jag kommer behöva skaffa en van och köra ner och fylla den framöver.

Allt fanns.

En apostel av något slag? Full storlek. Var ställer man en sådan här?

Ostformar.

Fransk handstil? Vacker även när den är slarvig. Här har vi (jag i synnerhet) något att lära.

En sådan här hade jag lätt köpt om jag hade något mer hem än min bil. Inte för att jag vet vad det är, utan just för att jag inte vet. Spännande ju.

Med tanke på hur ofta jag hamnar framför gnistskydd och drömmer mig bort, så förstår jag ju att jag måste ha en öppen spis i framtiden.

Följde inte med i bilen.

Inte heller dessa följde med.

De här två ville följa med men fick inte. De ville också vara med på bild, det fick de däremot. Franskare än franskast var de, särskilt han till vänster.

En sådan här borde jag ha köpt.

Till vänster sitter ett gäng antikhandlare och äter lunch mitt i allt. Kl 12-14 äter man lunch här alldeles oavsett om det råkar vara mitt i kommersen. Jag är mest förvånad över att gatorna inte blev tomma under dessa timmar.

Men köpte jag inget då? Jo, en liten skojig grej till min son i födelsedagspresent. Men den kan jag inte visa här.

❤️

När familjen kom på besök, en ny hårfärg, fruktautomat och vernissage

Mina föräldrar fyller 80 år i oktober i år och först ut var min mamma. Som present gav de sig själva och två av barnbarnen en resa till mig!

Utanför Château St Pierre Serjac. Här åt vi gott, fick spontan vinprovning och all uppmärksamhet då de bara tillåtit en bokning just den dagen.

Godaste restaurangbesöket var dock detta, la Cabane i Marseillan. Ett ostronskjul precis vid etangen. Inte många meter mellan jord till bord här. Jag visste sedan innan att världens godaste musslor serveras här, nu vet min familj det också.

Tillagas över öppen eld.

Det här tjusiga fotot gjorde att jag mådde lite illa över mitt hår och köpte första hårblekning jag kom över.

Åh, vad jämnt det blev ...

Jag har dammsugit stan efter melon, men inte hittat någon eftersom säsongen är över. Men här, längs med vägen utanför en privat odling, fanns det en frukt- och gröntautomat!

Glad kvinna i gult hår.

Oliverna ändrar färg nu.

Jag avskyr gult hår för övrigt. Så jag köpte en lila inpackning. Nu har jag randigt hår. Gult och blått, patriotiskt.

Jag gjorde mig i ordning för att åka på vernissage med mitt eh ... moderna? hår.

En svensk konstnär jag lärt känna som bor några byar bort, Helena Molund, ställde ut.

En vinbonde fanns på plats och lät oss pröva tre av hans ekologiska naturviner. Jag köpte tre av varje. Mums!

En vecka tills jag ger mig ut på vägarna igen.

❤️

Jag blir galen

Fullständigt förvirrad och galen. Man ska inte, aldrig, låta ett manus ligga orört i två år. Hur ska jag någonsin få rätsida på orden? Det hjälper inte att jag talar om för mig själv att jag inte kunde ha gjort annat. Det fanns ingen ork. Manuset glor likt förbannat på mig från skärmen och säger kom an då, sätt tänderna i mig om du vågar. Och där sitter jag med tre kapitel 19, tror att jag lägger till kapitel men inser att jag skriver från minnet och att kapitel fem och nio nu är i princip likadana.

För att överhuvudtaget tro att det här kommer gå bra, har jag hoppat på en skrivkurs. Så jag kan få feedback, peppas och spotta i nävarna. Jag har ju faktiskt gett ut fyra romaner och har skrivit sju fullängdsmanus. Jag kan väl det här? Egentligen?

Jag har plockat med mig de här trotjänarna på min resa, såpass klar i huvudet var jag åtminstone. Nu ska jag bara bara applicera Tollströms teknik på min egen text. Enkelt.

Sliter mitt hår, käkar choklad och scrollar ändlöst på Instagram. Men idag har i alla fall något skoj hänt: min son har tagit körkort!

❤️