En dag i Köpenhamn

hannafrilans
5 maj
2 min läsning

Eslöv, menar du allvar? Samma respons varje gång jag berättar att jag flyttat från Göteborg till vad som för några år sedan bedömdes vara Sveriges tråkigaste stad. Ja, Eslöv. Nej, inte för att jag träffat en karl. Det senare är mycket tröttsamt att svara på, för det ligger en misogyn underton i frågan. Den som frågar vet självklart inte att de ger uttryck för internaliserad misogyni, men hur ofta får en man samma fråga? Väldigt sällan. I 90% av alla förhållanden där någon lämnat sin stad för den andre, är det kvinnan som flyttat till mannen. Suck.

Men nog om mitt ständiga irritationsmoment. Över till något roligare: Köpenhamn!

Anledningen till att jag hamnat just i Eslöv, är att det fanns ett förstahandskontrakt för en ljuvlig lägenhet här, och tågstationen ligger runt hörnet. Jag som längtat efter en tillvaro med friheten att snabbt ta mig ut ur Sverige med tåg, tackade därför omedelbart ja till kontraktet. Det tar tio minuter till Lund, 20 till Malmö och en timme till Köpenhamn. Mmmm ... Kontinenten!

Man blir ju så glad av att det här är det första som möter en när man kommer ut från centralstationen!

Byggnaden är finare från sidan.

Jag traskade iväg mot Frederiksberg, en stadsdel jag inte utforskat särskilt väl tidigare.

Jag hade siktet inställt på vintagebutiker, och i detta område ligger det flera pärlor.

En kavaj till det facila priset av 15.000 kr. Man förstår ju att de måste hålla skyhöga priser med tanke på hur spatiös lokalen var.

Kul med självbetjäning även om jag föredrar mänsklig kontakt. Vintage/second hand är ju toppen om man tänker ur miljösynpunkt, men man måste verkligen vara normsmal för att öht hitta något. Större storlekar göre sig icke besvär.

Det var dagen innan Valborg och det var högsommar! Kvinnorna i Köpenhamn förresten? Måste vara de coolaste och trevligaste som finns. Uj, vilka glada kommentarer de ger varandra och mig - en främling på gatan. Man blir på så gott humör!

Det här är ju iofs lite sorgligt. Skon är en skulptur som minner om en tid då detta var förlustelsekvarteren. Det lär ju inte ha varit lika många kvinnor som förlustade sig här som män, om en så säger.

Bra påminnelse i livet.

Parken var stor. Jag blev trött.

De här stackarna var instängda på Zoo men gick att se från parken också. Men Hanna, om vi inte hade djurparker skulle vi ju aldrig få se djuren? Nej, men är det verkligen en mänsklig rättighet att få se elefanter någon annanstans än i deras egna habitat? I think not.