Drömmen om Avignon

Jag vet inte riktigt när jag först hörde talas om Avignon, men jag tror att det var på 80-talet. Kanske genom TV-serien Mistrals Dotter? Jag har googlat men inte hittat sambandet. Men oavsett, nu är jag här! Med jämna mellanrum längs motorvägen blinkade varningar om hård vind. Vent violent! Det kändes i bilen men inte värre än att passera Öresundsbron i hård blåst.

Högst uppe i tornet på påvepalatset kändes det däremot som om jag skulle lyftas över muren och flyga iväg.

Palais des Papes. Byggt i mitten av 1300-talet och otroligt välbevarat! När jag körde in i stan såg jag inget mer än en mur och sedan låg garaget rakt fram. Ett läskigt trångt, mörkt och konstigt garage där jag tack och lov inte var ensam. När alla vi turister kom upp ur det så hamnade vi rakt framför palatset. Svindlande känsla. Där var jag äntligen!

Aaaahhh!

Man missar ofta vad man går på. Om man tittar ner kan man bli positivt överraskad.

Alltså ... Vad har hänt här? Gubben i bakgrunden hoppas att den fromme som står upp inte ska fatta att det är han som mördat snubben som ligger ner? Mopsen, eller kanske pekignesen? vet men vågar inte säga något.

Alla torg i Frankrike måste ha minst en platane. Det är det lag på.

Jag missade vad det här är. Sitsen är ett lock med lås. Först tänkte jag att det är en toalett, men sedan kom jag på att man kollade genitalierna på påvarna så att det faktiskt var en man, och att man hade särskilda stolar/pallar för detta. För den som inte läst Påven Johanna, gör det!

Nu ska jag äta chokladpudding och bläddra i Paris Match.

❤️