Om att våga

Du är så modig. Säger folk som tycker att jag är rejält frispråkig, ifrågasättande och obekväm. I sociala medier och irl. Men för mig är det inte mod, för att ta plats är inget som skrämmer mig. Att vara modig och att våga, det kräver ju att något måste övervinnas. Finns det bara en raksträcka så behöver man inte våga särskilt mycket för att ta sig fram. (Här vill jag passa på att poängtera hur oerhört rädda de flesta vita och heterosexuella män är. Deras fragila egon bevisar detta om och om igen. Sorry, en passus. Men ändå, raksträckor utan hinder ...)

Är du inte rädd? Frågade vänner och bekanta när jag sålde mitt hus. Lite, det medger jag, men inte tillräckligt för att inte genomföra det och inte tillräckligt för att jag ska tycka att jag var modig som gjorde det. Är du inte rädd? Frågade vänner och bekanta när jag berättade om mina planer att köra själv ner till rivieran. Skräckslagen! Svarade jag inte då men satan i gatan vad jag darrade ... Att vara just skräckslagen och ändå genomföra grejen, det är att vara modig. På bilden ser ni därför en kvinna jag verkligen ser upp till, mig själv! Modig.

Min bästa vän och jag har kört ungefär 450 mil på motorvägarna i Europa och triljoner i små gränder i små bergsbyar där vi fastnat och min puls rusat. Den enda skråman min vän har fått är i främre nummerplåten där någon backat in med dragkrok. Det här gjorde vi bra!

Provence.

Saint Tropez.

Såhär ser kanterna på vägarna ut nästan överallt på Rivieran. Utan vägren ... Anledningen att jag kunde fotografera här var för att det fanns en trottoar och jag parkerat bilen vid en strand. Att få möte på en bergsväg i en kurva? Krävde en viss sorts nerver jag inte visste att jag hade.

Bougainvillea överallt.

Oleander, också överallt.

Medelhavet. Så vackert men så förorenat. Jag älskade dock klimatet i Languedoc.

Jag packade bilen. På väg ner låg allt nerpackat i väskor, men jag köpte en madrass för att ryggen inte skulle knäckas av sängen i huset jag passade. (Vad är det med Hästensängar? Sämsta sängarna jag vet. Nej, inte en enda bra Hästensäng har jag sovit i och varje gång någon köper en vill jag skrika att kejsaren är naken. Snacka om att deras marknadsföring var effektiv.) Madrassen gjorde att jag var tvungen att köra Tetris med mina grejer för att få plats med allt i bagageutrymmet.

Förutom det jag tog med mig till hotellrummen. Minus laddsladd, hattar, tomma påsar och smutsig handduk.

Göteborg välkomnade med eh ... en annan sorts väder än rivieran.

Funderade på om jag kanske ska jobba med logistik? Jag utvärderades av en företagspsykolog en gång, testerna tog tio timmar, och under hela sin karriär hade han bara haft en klient som presterat bättre än mig på logistik. Det var en känd 50-årig företagsledare. Jag var 23 vid tillfället.

Polisen stoppade mig direkt när jag körde av färjan. Alkomätaren fungerade som den skulle och visade noll alkohol i min kropp.

Han tittade klentroget in i min bil. Jag hade vett att skämmas en smula, men alltså, jag städar bilen ibland. Lovar.

Det blir många fler kapitel i boken #nyttliv2024 även efter nyår. Jag tänker fortsätta vara både modig och obrydd. Skräckslagen och nervig. Andas lugnt och i påse. Livets berg- och dalbana, nästan aldrig tråkigt och nästan alltid värt det. Om man vågar.

❤️

Hemma!

Nej, jag är inte tillbaka i Sverige. Men varje gång jag är i Paris faller alla bitar av mig själv på plats. Det spelar ingen roll vilken årstid det är och inte heller i vilken ålder jag är. Jag hör hemma här, så är det bara.

Obligatorisk mitt-under-eiffeltornetbild. Jag stod i kö en stund för att åka upp med hissen, men efter att ha sett att det kostade 400 kronor och att väntetiden var 1,5 timme, bestämde jag mig för att jag kunde spendera både tid och pengar lite bättre.

Jag tog en cykeltaxi till Palais Galliera där de har modeutställningar. Taxichaffisen sa att det skulle kosta 20-21 euro men när vi kom fram ville han ha 39.95. Jag blev så himla arg. Man kan tro det om mig, att jag blir högljudd när jag blir arg, men oftast blir jag tyst, höjer på ögonbrynen och pratar aldrig med vederbörande igen, men nu satan höjde jag rösten. Han blev lite paff men tog emot de 25 euro jag erbjöd för jag var på väg att inte ge honom något alls.

På tvärgatan innan museet var det marknad. Jag ville köpa en banan men när Madame som hade fruktståndet såg att det var det enda jag skulle köpa, så sa hon att jag fick den som gåva och att jag skulle ha en fin dag. Mer än så behövdes inte för att jag skulle glömma av den dumme chaffisen.

Det var hattutställning! Jag ville länge bli modist men offrade drömmen för att istället bli något med mer tyngd. Därav jurist. Hur mycket har jag jobbat som det ...?

Det var kul att få följa designerns utveckling. Man glömmer ofta att det behövs en startsträcka och många kräver perfektion från andra redan från början. Tänk så många drömmar som gått förlorade för att folk tryckt ner andra människors första försök? Andra försök, tredje osv.

Stilla mitt hjärta ...

Jag behövde mer att äta och funderade på tio bitar sushi för drygt 300 kronor. Tack och lov tyade jag mig och hittade en Monoprix två gator bort. Pålitliga Monoprix, alla glutenintolerantas bästa vän!

Satte mig i närheten av Elyséepalatset.

Gick sedan till Galleries Lafayette och pratade parfym med en dam och tog sedan kort på kupolen.

Allt är verkligen anpassat för sociala medier nuförtiden. En brygga rakt ut i luften? Check!

Från utsidan är dock systervaruhuset Printemps vackrare.

Sedan gick jag till Louvren, köpte mer mat på en annan Monoprix, sprang på Jameela Jamil (!) och det enda jag kunde tänka på var en intervju där hon drog i sina kinder för att visa hur otroligt mycket hud hon har pga en sjukdom. Skulle jag bett om en selfie? Nej, sådant ligger inte riktigt för mig.

Nu mumsar jag färska marshmallows med hallonsmak och imorgon har jag beställt bord på en pizzeria med endast glutenfria pizzor. Jag har varit där en gång tidigare och saliverar bara jag tänker på att jag ska få gå dit igen.

❤️

I paradiset

Paris mon amour!

Egentligen tror jag att Paris är det enda jag letar efter när jag funderar över var jag hör hemma. Synd att det ska vara så satans dyrt att bo här, för även om jag kan leva på avkastningen på börsen ganska länge i Sverige, så räcker det inte lika långt i en stad som Paris.

Denna gång har jag valt ett hotell som ligger granne med Versailles. Att köra bil inne i Paris innerstad skulle ta alldeles för lång tid och jag vill köra så korta sträckor som möjligt. Höfterna ryter ifrån annars.

Sist jag var här var med en manfriend. Han surade mer eller mindre under hela resan eftersom jag kommit på honom med en lögn precis innan vi reste. Åh vad skoj det är att gå på äggskal i ett förhållande.

Me, myself and I har alltid skoj ihop! Det är verkligen en ynnest att älska sig själv och busa konstant uppe i hjärnan. Jag har alldeles för många runt mig som håller ihop för: vilka är de egentligen när de är ensamma? Hur är man ensam? Det är något av det sorgligaste jag vet, människor som måste vara två.

Man dånar ju inför hur vackert allt är!

Rimlig centerpiece på bordet. I kupolen hällde man i parfym så det luktade gott under middagen.

Vackraste salen som finns.

Trots lågsäsong och eftermiddag var det på tok för mycket folk. En hel del stackars barn som tålmodigt släpades runt av sina föräldrar trots att de nog bara såg folks ben.

Alla tog kort på byråerna, jag ville istället hemskt gärna vilja veta vad det här är? En garderob? En toalett? Lönngång?

Här har 19 kungligheter fötts inför publik.

Mest intressant var dock det här. Dörren där Marie-Antoinette sprang igenom för att undvika mobben som kommit för att hämta henne under revolutionen! Tapeten? Åh, tapeten! Glömde kolla informationen om det är original.

Hästen från invigningen av OS. Snygg.

Sedan tänkte jag promenera till le petit Trianon men orkade bara halvvägs.

Här vände jag efter att jag konstaterat att ingen skulle hitta ett lik under den här ytan.

Benen blev helt plötsligt hundra kilo tunga. Det är enorma avstånd både inne i slottet och i "trädgården".

Okej, jag tog också kort på sängarna. Strutsfjädrar i urnor på baldakinen känns rimligt. Eventuellt härmar jag i mitt framtida hem.

❤️