Nu är det läskigt på riktigt. Läskigt och himlastormande härligt! Nu händer det, det jag pratat om i så många år. Jag startar om, kastar mig ut med en liten resväska och glatt humör.
Hej då huset! Här har jag varit trygg, glad, ledsen, sjuk, frisk och allt annat man är i ett liv. Men framförallt är det här jag kunnat erbjuda min son ett rimligt liv.
Tänk att jag vågade säga upp mig innan jul? Trots att jag inte hade något som väntade. Det är det bästa jag gjort på flera år. Tack Hannagumman för att jag såg till att mitt mående fick all uppmärksamhet, det gjorde jag jävligt bra!
Nu är det dags att hoppa. Utan ett hus att behöva ta hand om, en son som flyttat hemifrån och klarar sig själv, är det bara jag och min hälsa som sätter gränserna för vad som sker framöver. Så nu, nu testar jag Frankrike som jag ju alltid sagt att jag ska. Ungefär 25 år senare än vad min plan var, men när någon annan lägger fälleben för en går det inte alltid som man tänkt. För den som undrar vad det var för fälleben rekommenderar jag att man läser min första roman "Som någon annan bäddar".
Tjohopp, följ med vetja!
Hej Hanna!
Hurra för dig och att du vågar!
När jag var 40+ slutade jag en fast anställning som socialsekreterare och utan att ha något annat jobb. Alla vänner, hela min omgivning närmare bestämt, varnade mig för vad som komma skulle utan arbete och inkomster. Vad som kom utifrån denna ansvarslösa (enl. omgivningen) handling? Det kom sig, att jag i ca 35 år har arbetat och ägnat mig åt arbete och uppdrag, som känns angelägna och viktiga (som terapeut inom olika områden och sammanhang). Nu har jag ett uppdrag kvar, en utbildningshelg på en terapeututbildning, sedan är jag heltidspensionär och bara förlustar mig.
Till hösten åker jag till Buenos Aires för tredje gången och dansar tango, då vid 79 års…