Man aktiverar sig

Under pandemin jobbade jag bara hemifrån i långt ifrån ergonomiska ställningar. Jag vågade inte gå på muskelbehandling, massage eller träningspass och kroppen mådde sämre och sämre. Lägg till att mina hormoner började leka berg och dalbana så kan ni förstå att kroppen helt brakade ihop. Bäckenet blev skevt, knäna strejkade och händerna förlorade kraft. Vilket vrak jag var.

Sedan två år tillbaka har jag lagt ganska mycket pengar på att ställa allt tillrätta igen. Behandlingar, träning, hormoner mm. Det har tagit sin lilla tid eftersom jag behövt jobba 8-17 också. Man behöver ju ofta det. Efter att jag sa upp mig har jag målmedvetet arbetat försiktigt med muskler och skelett, men vill även skänka en tanke till östrogentillskottet. Sweet lord vilken skillnad för knäna!

Nåväl, mina sju veckor med tre promenader dagligen i kuperad terräng har också gjort under för kroppen.

Les collines kullarna i Sainte Maxime. Att det var drygt 30 grader varje dag och hög luftfuktighet hjälpte också till. I värme behöver inte min kropp slåss för att orka böja lederna.

I en av Facebookgrupperna jag gått med i högg någon tag i mig och berättade att det fanns expat-yoga i Pezenas. Jag vet inte hur det gick till men vem är jag att ställa motfrågor?

Efter att ha snurrat runt i stan för att hitta parkeringsplats och inte hittat någon för mer än 30 minuter men en snäll parkeringsvakt lovade att inte lappa bilen, så kom jag fram. Titta vilken glad yogi?

Å titta på mig!? Tänk vad beroende man är av sin kropp och att den fungerar någorlunda? Denna position hade varit omöjlig för två år sedan.

Pezenas behöver jag komma tillbaka till för här fanns det mycket spännande historia att ta del av. Jag har även bestämt att mitt "franska manus" som jag skrev klart ett grovmanus till för redan två år sedan (gudars vad jag haft lite ork de senaste åren ... Jävla skitjobb jag haft.) ska förläggas här och inte i Provence. Så jag ska åka runt på research nu.

Perfektion.

Här fanns många ljuvliga små butiker blandat med turistfällor.

Nästa gång ska jag inte stressa runt pga att bilen stod felplacerad, utan kunna gå runt och njuta av all färg, glass och historia.

❤️

Avundsjuk på mig själv

Det gör något med en att koppla loss sig från vardagen och sitt sammanhang. Man tvingas leva här och nu, vara modig och rycka på axlarna. För några dagar sedan blev jag hembjuden till en svensk konstnär jag aldrig träffat. Såklart jag tackade ja! Vi hade så himla trevligt i hennes fantastiska trädgård att jag blev medbjuden till en exklusiv soirée dagen efter. Som var igår.

Jag sminkade mig för första gången på ett halvår. Det är inte bekvämt med mascara.

Eventet gick av stapeln i Béziers ungefär 25 minuters bilresa från Marseillan, men eftersom jag ser så himla dåligt i mörker nuförtiden, tog jag tåg från Agde dit jag fick skjuts av kvinnan på Bed and Breakfastet runt hörnet. Det var otroligt varmt och jag var glad över att jag hade solfjäder med mig.

SÅ vacker och fransk stad.

Min nyfunna väninna tog med mig till himmelriket jag inte ens visste att jag skulle benämna just himmelriket. Ostarnas ostbutik! Mon dieu.

Det var ostkonstnären själv som stod i butiken. Han berättade om doftnoter och smaker och hur länge de höll sig kvar i gommen osv. Eller så pratade han om något helt annat, jag förstod bara hälften. När man köpt en ost skriver han om den på omslaget. Den här har lagrats i fem år!

På andra sidan visade han hur man skulle skära osten för bästa upplevelsen.

Sedan kom vi fram till skälet till varför vi var i just Béziers: Violinbyggaren Ulf Kloo och Karin Kloo, mäklaren som alla anlitar i södra Frankrike.

Nä, men alltså ...? Det här är deras hus. Mingel utanför med bubbel och hors d'oeuvres.

Eget bubbel.

Ulf berättade om sitt arbete.

Konstnären Helena som bjöd med mig. 🥰

Alltså ... Jag älskar sådana här miljöer. Själen sjunger!

Sedan: en timmes konsert med solisten Eunsley Park. Magiskt!

❤️

Where are the gays?

Det är uppenbart att Marseillan har en mer avslappnad inställning till samkönade par än vad Rivieran hade. Det är däremot inte så uppenbart var jag kan få hänga med dem. Även om jag är straight så är inte den heterosexuella kulturen så mycket för mig. Jag vill vara ett neutrum, någon som inte är intressant att flirta med eller bli svartsjuk på. Därför känner jag mig mest hemma bland homosexuella män. Varför de skulle vilja umgås med mig är en annan fråga.

Jag har gått med i diverse Facebookgrupper och i en av dem var det en man som skrev att han hade väldigt mycket fikon på sitt träd, så det var bara att komma förbi och plocka. Jag tog genast cykeln och trampade iväg. Och där var de! En spritt språngande naken hoppade skärrat upp ur bubbelpoolen medan den andra visade mig till trädet. Hade jag haft humor nog skulle jag ha plockat ett fikonlöv och sträckt fram. Nu babblade jag istället glatt på om ditten och datten men det jag egentligen sa var "ääääälska mig, adopteeeera mig!" Ingen av dem hörde tyvärr min underliggande mening, så det enda jag kom hem med var ett gäng fikon. Inga nya kompisar.

Jag följde gps:en och blev visad ut på en 70-väg utan vägren. Där cyklade jag skräckslaget och fokuserat i några minuter men svängde sedan av på en grusväg. Det gjorde jag rätt i, både vad gäller livhanken men också för att grusvägar ju är så himla mycket trevligare.

Såhär ska det se ut!

Lite längre bort såg det däremot ut såhär. Varför?

Övergivna, ogräs och vindruvor som blivit russin.

Otroligt vackra stammar! Eller, stockar?

Vad ska jag göra med det här ...?

❤️