Om sorg

Jag köpte "Au pif" innan jag reste hit, Emma Hambergs kokbok med franska recept. Recept och små berättelser. De där små berättelserna gör hela boken. Underfundiga och fulla av känslor. Bl a skriver hon om hur hon behövde fluffa upp sina mammafjädrar efter att barnen blivit stora nog att klara sig själva. Då hoppade hon på ett gig i Frankrike med att tvätta och mangla på ett hotell. Hon behövde grunda sig själv, precis som jag. Hitta tillbaka till nollpunkten eller sin egen balans.

Det finns ett avsnitt om ost i boken. Såklart. Hon skriver så levande om kärleken till ost. Jag slungades tillbaka till oktober 2022, till en lunch en mycket sjuk närstående bjudit på. En person som älskade ost. På buffén var det uppdukat en uppsjö av olika ostar, sådana jag aldrig sett eller hört namnen på. Vi var ett gäng som blev bjudna på en födelsedagsfest, men av sorten "låt oss fira att jag överlevt ytterligare ett år och låt mig tacka er alla som hjälpt mig under den här svåra tiden."

Det blev den sista gången vi möttes för på kvällen somnade han in. Fast somnade är inte rätt ord då slutet kom med fruktansvärda plågor.

Måndag morgon och jag ringde min chef för att berätta vad som hänt och att jag behövde sjukskriva mig. Inte bara av sorgen utan för att jag behövde finnas för olika personer. Min chefs svar? Om du tycker att du har tid med det.

Jag hade redan under intervjun några månader tidigare gjort klart för både chef och blivande kollegor att jag hade en närstående som skulle komma att gå bort inom kort och att jag när detta inträffade skulle behöva lämna vad jag hade för händerna utifall jag behövdes för ett par efterlevande.

När så dagen kom fick jag alltså höra att jag kunde sjukskriva mig om jag hade tid för det. Ursäkta, men dra åt helvete. Inte en enda kollega frågade hur det var ställt, hur jag mådde, fick barnen omvårdnad osv. Ingen. Ursäkta, men dra åt helvete.

Under en tid mätte jag mina olika hjärtvärden. Först för att det verkade som att det var något folk höll på med, men sedan för att det var uppenbart att mitt hjärta inte betedde sig som det skulle. Mina HRV-värden låg mellan 18-22 men ska ligga mellan 60-100 och fluktuera. Min var mest en rak linje. Efter ett år av samma värden beställde jag tid hos en kardiolog. Han undersökte mig på alla möjliga sätt och sa att jag behövde göra en livsstilsförändring.

Jag tog ett samtal med min chef och frågade om jag kunde gå ner till 80% så att jag kunde försöka göra en förändring. Först fick jag ett ja, sedan ett nej för då kommer alla vilja gå ner i tid. Det visade sig att nej, det ville ingen. Då fick jag höra att om du anser att du kan utföra din tjänst på 80% så ska du istället avlasta dina kollegor. Ursäkta, men dra åt helvete.

Tre månader kämpade jag på tills jag en dag blev tillsagd att göra en mycket olämplig grej. Olaglig rent utav. Både högsta chefen och en politiker krävde detta av mig. Ursäkta ...? Här misskötte jag mitt uppdrag eftersom jag inte gjorde som jag blev tillsagd. Högsta chefen försökte därefter få bort mig som fackligt ombud och jag behandlades mest som paria av de flesta. Kändes det som, eventuellt kanske någon såg på med fasa i det tysta. Det hjälper faktiskt aldrig. Dra åt helvete.

Ja, jag sjukskrev mig. Utan betänkligheter. Därefter sa jag upp mig efter att ha kopplat in mitt ombud.

Jag har varit så arg, men mest av allt har jag varit ledsen. Så otroligt djupt bedrövad över hur vi hanterar varandra. Att det på en arbetsplats kan finnas så många som vänder andra kinden till, som inte stöttar kollegor. Inte bara det, utan även hugger knivar i ryggen.

Sorgen efter någon som funnits i mitt liv i många år, den har jag ännu inte bearbetat. Sorgen över hur de åren levdes och vad jag inte kunde hjälpa till med hur jag än försökte, den har jag lärt mig leva med. Sorgen över hur de närmaste mår? Den är i första hand inte min att bära, men så länge jag finns kommer jag försöka finnas för dem.

Det är nu ett år sedan jag sjukskrev mig och åtta månader sedan jag sa upp mig. Förra veckan vågade jag mig på att mäta mitt HRV igen.

#nyttliv2024 använder jag som hashtag på Instagram när jag visar vilka förändringar jag gjort. Sorgen är en ständig följeslagare, det kan jag inte göra något åt. Vi lever och vi dör och har man någon tillstymmelse till hjärta så får det stötar av förluster. Under våren ytterligare en tung sorg.

Men. Jag vill leva medan jag lever, vill kunna se mig själv i spegeln rakt in i själen och veta att jag stått stadigt trots allt. Stadigt i mig själv. Så att jag kan säga dra åt helvete och gå åt ett annat håll när det behövs. Med alla känslor inblandade.

❤️

Vad vill jag egentligen?

Jag tänkte ju att jag skulle ta de här sju veckorna till att komma på vad jag vill i livet. Under överskådlig tid åtminstone. Jag hade hoppats att bitarna skulle falla på plats och så skulle ridån jag haft framför mig alldeles för länge dras åt sidorna.

Det enda jag vet är att jag vill framåt, vill ha rörelse. Samtidigt vill jag inte fortsätta hoppa runt så som jag gjort sedan mitten av april. Och det är ju egentligen lika viktigt det, att veta vad man inte vill.

• Jag vill inte bo i Göteborg.

• Jag vill inte jobba 8-17 på kontor.

• Jag vill inte äga mitt boende.

Jag vill ha värme, men inte bo på Rivieran. Det är lite för långt bort från något. Vad vet jag inte riktigt men förmodligen för långt bort från mitten.

Jag vill skriva 1-2 artiklar i månaden och föreläsa ungefär lika mycket. (Lite ...?) Artiklar kan jag skriva oberoende av plats, föreläsa måste jag göra i Sverige. Som det ser ut nu i alla fall.

Jag vill vara fysiskt aktiv. Det kan man visserligen vara varsomhelst, men UJ vad mycket enklare det är när det inte regnar från sidan!

Det har visat sig att jag inte vill laga mat här i Frankrike heller. Tyvärr tycker jag dessutom inte särskilt mycket om att äta. Dålig kombination. Men äta måste man ju så det är bara att acceptera resignera och laga sådant jag vet är enkelt och jag tycker någorlunda bra om.

Nostalgi! När vi bilade ner till Frankrike under min uppväxt var dessa alltid målet i mataffären. Min syster kastade sig över crème brûlén och jag över chokladmoussen. Nu äter jag mig igenom hela utbudet från Carrefour.

Slutsats av de senaste dagarnas vill och vill inte:

Det här året blir som det blir. Hyra något i Frankrike fast lite mer norrut, eller hyra något i södra Sverige och känna mig för på hemmaplan? Fördelarna är de juridiska, arv, avkastning mm. Nackdelarna: vädret. Och den något sammanbitna svenska kulturen. Men det är klart man blir genomsur av kyla, mörker och fukt.

Jag hamnar mer och mer i tanken på ett mellanting: bofast i Sverige men tillbringa januari- mars i värmen. Det skulle fungera med planerna på artiklar och föreläsningar dessutom. Win-win är ju alltid att föredra.

❤️

En låda vatten tack

"Du har ett fint uttal, men jag gissar att det är en flaska vatten du vill ha". Hur det går med franskan? Sådär.

Idag lämnade jag vovven hos grannen och tog båten över bukten till St Tropez. Jag hade sjukt låga förväntningar pga influencers och diverse a, b och c-kändisar och skvallerpress. Men uj vad jag hade fel!

Jag muttrade visserligen över de bisarrt stora båtarna som låg förtöjda vid kajen. En gång i tiden låg det bara fiskebåtar här. På den tiden Medelhavet var rent. Nu är det väl världens mest förorenade hav och här ser vi en av anledningarna.

Humöret var dock på topp ganska omedelbart efter att yachterna försvunnit ur min åsyn.

Jag behövde äta men iddes inte sätta mig på någon servering.

Min bästa vän Monoprix ställde upp.

Alla par och familjer som tog selfies och bilder på varandra frågade jag om de ville att jag skulle ta kort istället så att alla kom med. Spred glädje liksom, det är enklare än vad man tror.

❤️