#nyttliv2024

Var börjar man en utvärdering av sitt liv? När jag sålde mitt hus och gav mig av till franska Rivieran i mitten av juni, tänkte jag att jag skulle ändra kurs och hitta något nytt. Det jag hittade var istället tillbaka. Tillbaka till mig själv. Den jag är utan yttre krav, utan konventioner och utan ett sammanhang förutom mig själv. För första gången sedan jag blev mamma sover jag. Det är 21 år utan adekvat återhämtning. Vad gör det med en människa ...? Har man dessutom någon som hotar en samtidigt som man har ensamt ansvar för någons uppväxt, ja då tappar man lätt bort sig själv.

Eller snarare, man sätter sig på vänt. Någonstans vet man ju ändå vem man är, men hon får inte plats bland alla krav. Så man pausar sig själv. Inget jag rekommenderar, men ibland har man inget val.

I ett halvår har jag varit bostadslös, eller bostadsfri som de skriver i artikeln om mig i senaste numret av Tara. Jag och bilen har kört mellan olika boenden. Det har passat mig utmärkt under den här begränsade perioden, men det är inte ett liv som passar mig i längden. Jag gillar rutiner och jag gillar att ha mitt eget.

Sanden från Sahara som täcker bilen mer eller mindre regelbundet, den kommer jag inte sakna. De milda vindarna och de smakrika frukterna och grönsakerna? Kommer jag sakna rejält. Det är tydligt att kroppen behöver de färska produkterna. Jag har mått så otroligt bra under det här halvåret, fysiskt är jag inte samma person som för ett år sedan.

Palmerna, fikonträden och granatäppleträden kommer jag också sakna. Samt det faktum att här inte finns snöslask, saltränder på skorna och att folk inte klär sig i svart dag ut och dag in. Det gör själen gott att se färg!

Det gör även själen gott att se att jag inte är den enda som samlar skräp när jag promenerar på stranden. Folk tar hand om sin omedelbara närhet här på ett sätt jag saknar hos svenskarna.

På tisdag kör jag, min nya frisyr och min bil norrut. Jag stannar i Carcassonne, Toulouse, Limoges, Paris, Antwerpen, Münster och sist Kielfärjan mot Göteborg. Där jag inte kommer stanna, men där jag har en bas att utgå från när jag letar boende. Innan maj ska jag ha bestämt mig för var jag vill ha mitt eget kryp in. Ja, kryp in. Det måste vara litet och enkelt. Litet, enkelt och mitt. Bara mitt.

❤️

Les grands désballages

En av Frankrikes största antikmarknader genomförs två gånger om året i staden Pézenas som ligger 30 minuter med bil från där jag befinner mig. En av dessa två dagar var idag!

Fler än 200 utställare visade sina varor och härligare stämning är svår att hitta! Ingen knuffades, hundar gick lösa eller hälsade glatt på varandra när husse och matte tittade på ännu en skulptur.

Jag var inte på jakt efter något eftersom jag har begränsat med plats i min bil, men en sådan här kommer jag behöva inom snar framtid. Eller åtminstone när jag har ett eget boende igen.

Jag fick en svår villhöver-attack när jag såg den här och hjärnan använde all list den kunde för att få mig att köpa. Kunde den egentligen inte fungera utmärkt som ostkupa? Att den var tre kilo tung gjorde att det argumentet föll. Jag frågade madame som förestod montern vad det egentligen var? Toppen av en perkolator, fick jag till svar. Jag frågade om jag fick köpa den för 30 euro men det fick jag tack och lov inte.

Man villhöver ju lätt sådana här också. Jag kommer behöva skaffa en van och köra ner och fylla den framöver.

Allt fanns.

En apostel av något slag? Full storlek. Var ställer man en sådan här?

Ostformar.

Fransk handstil? Vacker även när den är slarvig. Här har vi (jag i synnerhet) något att lära.

En sådan här hade jag lätt köpt om jag hade något mer hem än min bil. Inte för att jag vet vad det är, utan just för att jag inte vet. Spännande ju.

Med tanke på hur ofta jag hamnar framför gnistskydd och drömmer mig bort, så förstår jag ju att jag måste ha en öppen spis i framtiden.

Följde inte med i bilen.

Inte heller dessa följde med.

De här två ville följa med men fick inte. De ville också vara med på bild, det fick de däremot. Franskare än franskast var de, särskilt han till vänster.

En sådan här borde jag ha köpt.

Till vänster sitter ett gäng antikhandlare och äter lunch mitt i allt. Kl 12-14 äter man lunch här alldeles oavsett om det råkar vara mitt i kommersen. Jag är mest förvånad över att gatorna inte blev tomma under dessa timmar.

Men köpte jag inget då? Jo, en liten skojig grej till min son i födelsedagspresent. Men den kan jag inte visa här.

❤️

När familjen kom på besök, en ny hårfärg, fruktautomat och vernissage

Mina föräldrar fyller 80 år i oktober i år och först ut var min mamma. Som present gav de sig själva och två av barnbarnen en resa till mig!

Utanför Château St Pierre Serjac. Här åt vi gott, fick spontan vinprovning och all uppmärksamhet då de bara tillåtit en bokning just den dagen.

Godaste restaurangbesöket var dock detta, la Cabane i Marseillan. Ett ostronskjul precis vid etangen. Inte många meter mellan jord till bord här. Jag visste sedan innan att världens godaste musslor serveras här, nu vet min familj det också.

Tillagas över öppen eld.

Det här tjusiga fotot gjorde att jag mådde lite illa över mitt hår och köpte första hårblekning jag kom över.

Åh, vad jämnt det blev ...

Jag har dammsugit stan efter melon, men inte hittat någon eftersom säsongen är över. Men här, längs med vägen utanför en privat odling, fanns det en frukt- och gröntautomat!

Glad kvinna i gult hår.

Oliverna ändrar färg nu.

Jag avskyr gult hår för övrigt. Så jag köpte en lila inpackning. Nu har jag randigt hår. Gult och blått, patriotiskt.

Jag gjorde mig i ordning för att åka på vernissage med mitt eh ... moderna? hår.

En svensk konstnär jag lärt känna som bor några byar bort, Helena Molund, ställde ut.

En vinbonde fanns på plats och lät oss pröva tre av hans ekologiska naturviner. Jag köpte tre av varje. Mums!

En vecka tills jag ger mig ut på vägarna igen.

❤️