I paradiset

Paris mon amour!

Egentligen tror jag att Paris är det enda jag letar efter när jag funderar över var jag hör hemma. Synd att det ska vara så satans dyrt att bo här, för även om jag kan leva på avkastningen på börsen ganska länge i Sverige, så räcker det inte lika långt i en stad som Paris.

Denna gång har jag valt ett hotell som ligger granne med Versailles. Att köra bil inne i Paris innerstad skulle ta alldeles för lång tid och jag vill köra så korta sträckor som möjligt. Höfterna ryter ifrån annars.

Sist jag var här var med en manfriend. Han surade mer eller mindre under hela resan eftersom jag kommit på honom med en lögn precis innan vi reste. Åh vad skoj det är att gå på äggskal i ett förhållande.

Me, myself and I har alltid skoj ihop! Det är verkligen en ynnest att älska sig själv och busa konstant uppe i hjärnan. Jag har alldeles för många runt mig som håller ihop för: vilka är de egentligen när de är ensamma? Hur är man ensam? Det är något av det sorgligaste jag vet, människor som måste vara två.

Man dånar ju inför hur vackert allt är!

Rimlig centerpiece på bordet. I kupolen hällde man i parfym så det luktade gott under middagen.

Vackraste salen som finns.

Trots lågsäsong och eftermiddag var det på tok för mycket folk. En hel del stackars barn som tålmodigt släpades runt av sina föräldrar trots att de nog bara såg folks ben.

Alla tog kort på byråerna, jag ville istället hemskt gärna vilja veta vad det här är? En garderob? En toalett? Lönngång?

Här har 19 kungligheter fötts inför publik.

Mest intressant var dock det här. Dörren där Marie-Antoinette sprang igenom för att undvika mobben som kommit för att hämta henne under revolutionen! Tapeten? Åh, tapeten! Glömde kolla informationen om det är original.

Hästen från invigningen av OS. Snygg.

Sedan tänkte jag promenera till le petit Trianon men orkade bara halvvägs.

Här vände jag efter att jag konstaterat att ingen skulle hitta ett lik under den här ytan.

Benen blev helt plötsligt hundra kilo tunga. Det är enorma avstånd både inne i slottet och i "trädgården".

Okej, jag tog också kort på sängarna. Strutsfjädrar i urnor på baldakinen känns rimligt. Eventuellt härmar jag i mitt framtida hem.

❤️

Jag missar så mycket!

På vägen till Toulouse i förrgår skulle jag ha stannat i Carcassonne. Det låg på vägen och jag åkte in. Vädret var trist så jag hade en förhoppning om att det inte skulle vara så mycket folk. Jag hade fel. Det är höstlov här nu och det kryllade av både bilar och familjer som skulle till borgen. Tack och lov låg den längs med vägen jag körde så att jag fick se den. Det har jag velat göra sedan jag var elva år! Den var magnifik, otroligt välbevarad och jag såg SÅ mycket fram emot att gå runt i den. Men så var det det där med trafiken. Gator som leder in i gränder, bort från målet. Helt plötsligt var jag flera kilometer på andra sidan stan utan att ha hittat parkering. Så jag körde vidare. 😳

Lite efter lunch idag kom jag fram till Limoges. Längs vägen visste jag att det fanns häpnadsväckande vackra platser, som exempelvis Rocamadour, Gouffre de Padirac och vägen längs med floden. Det här är baksidan med att köra själv. Att jag behöver tänka på att orka köra hela sträckan. Så jag hoppade över de undersköna platserna och hoppas att jag kan uppleva dem inom en snar framtid. De ligger ju kvar.

Alltså ... Kanske är det positivt att vigvattnet är så välanvänt, men kanske är det samtidigt lite äckligt?

Samt detta med reliker? Tror vi verkligen att det ligger kvarlevor av en gubbe som levde för nästan tvåtusen år sedan? För några år sedan såg jag en dokumentär om Jesus borttappade förhud. Det var otroligt intressant men ofattbart att så många tror att den lille flärpen faktiskt överlevt under tvåtusen år.

Inne på Galleries Lafayette hittade jag 80-talet. Vi luktade inte så gott då som vi trodde.

I en vintagebutik hittade jag den här skojiga! Mycket bättre priser här än i Toulouse. Och nu kom jag på varför jag inte föll för just Toulouse, det var en för platt stad. Jag gillar tydligen nivåskillnader. Imorgon bär det av till Paris!

❤️

Den rosa staden

Den som kom på att marknadsföra Toulouse som den rosa staden borde få pris för lögnen. Den personen kan sälja sand i Sahara, få folk att tro att SD inte är rasister och hjärntvätta europeer att tro att vi är the good guys. Kanske är det samma PR-team bakom ...? Kejsaren är definitivt naken om man säger så.

Jag och min pälsmössa har vandrat runt överallt i många timmar. Rosa är inte en färg man kan förknippa den här staden med.

Man skulle däremot kunna kalla den för tegelstaden. Rött tegel. Den röda staden hade varit mer passande.

Inte heller Capitolium är rosa, det är endast pelarna som kan sägas vara det. Fyra våningar under den plats jag står på är min bil parkerad. Garagen är hiskeliga konstruktioner i det här landet, med trånga serpentinpassager mellan våningsplanen, branta kurvor och extremt lågt i tak. Inget för den med klaustrofobi.

Floden la Garonne.

Toulouse är Frankrikes fjärde största stad och det märks. Jag drar paralleller till både Bryssel och Köpenhamn. Säkert en jätterolig stad att vara student i.

Jag låtsades vara en av dem och åt min lunch på stegen ner mot floden.

Min största styrka, eller svaghet beroende på, är att jag inte kan låta bli att testa saker jag inte vet vad det är. Bara det är glutenfritt så slinker det ner om det är något ätbart. Det här var persikoläsk och inte särskilt god.

Ett måste i varje stad jag besöker: gå in i kyrkorna och titta upp i taket.

Något jippo som jag missar eftersom jag åker härifrån imorgon. Hoppas verkligen inte det är tjurrusning på agendan.

❤️