top of page

Jag vet inte riktigt när jag först hörde talas om Avignon, men jag tror att det var på 80-talet. Kanske genom TV-serien Mistrals Dotter? Jag har googlat men inte hittat sambandet. Men oavsett, nu är jag här! Med jämna mellanrum längs motorvägen blinkade varningar om hård vind. Vent violent! Det kändes i bilen men inte värre än att passera Öresundsbron i hård blåst.


Högst uppe i tornet på påvepalatset kändes det däremot som om jag skulle lyftas över muren och flyga iväg.


Palais des Papes. Byggt i mitten av 1300-talet och otroligt välbevarat! När jag körde in i stan såg jag inget mer än en mur och sedan låg garaget rakt fram. Ett läskigt trångt, mörkt och konstigt garage där jag tack och lov inte var ensam. När alla vi turister kom upp ur det så hamnade vi rakt framför palatset. Svindlande känsla. Där var jag äntligen!


Aaaahhh!


Man missar ofta vad man går på. Om man tittar ner kan man bli positivt överraskad.


Alltså ... Vad har hänt här? Gubben i bakgrunden hoppas att den fromme som står upp inte ska fatta att det är han som mördat snubben som ligger ner? Mopsen, eller kanske pekignesen? vet men vågar inte säga något.


Alla torg i Frankrike måste ha minst en platane. Det är det lag på.


Jag missade vad det här är. Sitsen är ett lock med lås. Först tänkte jag att det är en toalett, men sedan kom jag på att man kollade genitalierna på påvarna så att det faktiskt var en man, och att man hade särskilda stolar/pallar för detta. För den som inte läst Påven Johanna, gör det!


Nu ska jag äta chokladpudding och bläddra i Paris Match.


❤️

174 visningar4 kommentarer

Hur beskriver jag Colmar? Efter en fyra timmars bilfärd från Aschaffenburg som inte landade i mitt hjärta, var jag smått skeptisk när jag svängde av från motorvägen. Kan det verkligen ligga en gullig by vid sidan av alla dessa betongasfaltavgas bilbanor?


OM det kunde. Kära kära nå'n. Som om jag hittat en magisk nyckel från barndomen som ledde till en hemlig värld med lilarosaguldiga trollsländor, ljuv värme och luriga krusiduller. Kanske har jag bara drömt ihop Colmar. Kanske fantiserade jag så intensivt att den bara tvunget behövde uppstå.


Hur kan detta finnas på riktigt? Och nu när jag vet att en stad kan se ut såhär, så undrar jag självklart varför inte alla städer är uppbyggda på liknande sätt. Jag tror vi alla hade känt mer livsglädje då.


Mitt hotell.


Till och med utsikten mot "bakgården" är fin. Detta är nog den fulaste gatuvyn i hela stan. Kära nå'n, som sagt


Trenden med hänglås på broar för bultande hjärtan finns här också, men alla lås är just hjärtan. Man har verkligen tänkt på helheten i den här stadskärnan.


Det är musikfestival i stan och a l l a skrattar, dansar och sjunger. Ytterst få har mobilen framme. Man har roligare saker för sig.


Storleken på alla kyrkor? Eller är det katedraler tro?


Det går inte att ta kort på hela i en bild.

Nästa.

Höger sida.

Kostnaden, slitet och det orättvisa i dessa kolosser försvinner när jag slukas in i skönheten. Byggnader med historia är det vackraste jag vet.


Efter att ha snurrat runt några varv, vridit nacken ur led för att få in alla vinklar i alla vrår och inte missa minsta detalj, försökte jag hitta något att äta.


På riktigt, hur g ö r fransmännen? Även det slitna är så vackert att man måste stanna och sucka lyckligt.


Detaljerna.


Rimligt burspråk.


Gulligt någonstans i Neverland.


Här satte jag mig inte för de hade inte börjat servera ännu.


Det blev en risotto med ett glas vin.


Tillbaka på hotellet.


Helt i min smak.


Och nu: dessert! Tack Frankrike för att ni alltid har en välsorterad Monoprix i varje stad!


❤️

101 visningar7 kommentarer

Jag försöker ofta hålla ett öppet sinne och ta mig an nya städer, upplevelser och personer med nyfikenhet. Det finns alltid något positivt, tänker jag. Men nu är jag lite fundersam. Göttingen ...?


Men först. Låt mig beklaga mig över min jävla skitsjukdom, celiakifanskapet. Men åh, fixa picknick! Säger folk som kan äta allt. Klart jag kan ta med mig picknick, men det vore ju trevligt om det kunde få vara ett alternativ, inte ett tvång.

Utbudet längs Autobahn.


Min ständiga picknick. För nio dagar på resande fot måste det vara något som håller utan kylskåp. Man kan tro att det skulle finnas yoghurt och bananer på varje rastställe/bensinmack. Hahaha. Suck.


Framme i Göttingen letade jag fram att Kartoffelhaus hade glutenfri mat. Det var den restaurangen eller en annan som hade glutenfria pommes. Jag satsade på potatishuset.


Där hade de faktiskt en glutenfri pasta med lax och spenat som var ok. Bäst var servicen, det var kul. Det är man inte bortskämd med i Sverige om en så säger.


Jag fick vin.


Sedan började jag utforska staden (byn?) och blev mer och mer beklämd. Så sjavigt? Så askgrå människor? Alla röker och jag kommer ihåg att jag noterade det redan som barn. Hur grå rökare blir i huden.


Försökte peppa mig själv, molnen hade ju skingrat sig och nu kanske allt skulle kännas friskare? Fräschare?


Nix.


Absolut att här finns historia, fina hus och gulliga torg. Men allt är liksom täckt av smuts? Som att all renovering står stilla.


Och som i samtliga länder, städer, byar runt om i världen så gapar skyltfönster tomma.


Fasaderna ser lika mycket ut såhär.


Som såhär.


Hotellet är superfräscht och har laddstolpe till bilen. Men. Men ... Jag kan inte ladda för jag har redan laddat en gång i Tyskland utan att använda pinkod, så nu får jag inte ladda med mitt kort något mer. Att det inte går att trycka pinkod skiter systemet i. Hotellet kan inte hjälpa till, för i sann fri marknadmentalitet, är det en third party som tar betalt. Hotellet har bara tillhandahållit laddstolpar i sitt garage. Sorry, we can't help you.


O t r o l i g t svettig kvinna som behöver ta en kall dusch av en massa anledningar.


❤️



115 visningar2 kommentarer
bottom of page