Hanna och håret

The never ending story.

Jag klipper mitt hår själv sedan många år tillbaka. Har jag haft tur så har min son hjälpt mig med det i nacken och även när jag velat färga håret. Det var även han som rakade av mitt hår för 1,5 år sedan. Jag hyser ingen hatkärlek till mitt hår, jag tycker rejält illa om det prick hela tiden.

Oftast har jag det någorlunda kort, men var tredje år får jag för mig att jag ska låta det växa för det är ju så fint med uppsatt hår. Att jag är håröm och avskyr hår som blåser över ansiktet och fastnar på läpparna och gör att man inte ser så bra, det glömmer jag bort i några veckor.

Så en dag börjar den här delen av håret separera sig från resten. Jag rullar dem irriterat mellan fingrarna och vill klippa av längs skalpen.

Därefter knyter jag ihop hårtestarna. Gång på gång. Superirriterad. Jag snor upp med hårband och sliter sedan ur. Det gör ju så ont.

När jag hamnat här då jag knyter och knyter, det är då jag vet att jag nått gränsen igen. Det finns ingen återvändo, håret måste bort. Kort eller bort, spelar egentligen mindre roll.

Historisk händelse. Hanna på salong. Jag visade fram bilder på olika luggar som skulle hålla sig borta ur ögonen men frisören sa non. Jag passar tydligen inte i lugg. Vem är jag att på knackig franska säga SI! Särskilt när jag inte riktigt bryr mig om resultatet.

Men ser man på? Frisören hade ju rätt! T o m jag tycker att det blev alldeles utmärkt. Om man bortser från att jag har läppstift på tänderna.

❤️

Man aktiverar sig

Under pandemin jobbade jag bara hemifrån i långt ifrån ergonomiska ställningar. Jag vågade inte gå på muskelbehandling, massage eller träningspass och kroppen mådde sämre och sämre. Lägg till att mina hormoner började leka berg och dalbana så kan ni förstå att kroppen helt brakade ihop. Bäckenet blev skevt, knäna strejkade och händerna förlorade kraft. Vilket vrak jag var.

Sedan två år tillbaka har jag lagt ganska mycket pengar på att ställa allt tillrätta igen. Behandlingar, träning, hormoner mm. Det har tagit sin lilla tid eftersom jag behövt jobba 8-17 också. Man behöver ju ofta det. Efter att jag sa upp mig har jag målmedvetet arbetat försiktigt med muskler och skelett, men vill även skänka en tanke till östrogentillskottet. Sweet lord vilken skillnad för knäna!

Nåväl, mina sju veckor med tre promenader dagligen i kuperad terräng har också gjort under för kroppen.

Les collines kullarna i Sainte Maxime. Att det var drygt 30 grader varje dag och hög luftfuktighet hjälpte också till. I värme behöver inte min kropp slåss för att orka böja lederna.

I en av Facebookgrupperna jag gått med i högg någon tag i mig och berättade att det fanns expat-yoga i Pezenas. Jag vet inte hur det gick till men vem är jag att ställa motfrågor?

Efter att ha snurrat runt i stan för att hitta parkeringsplats och inte hittat någon för mer än 30 minuter men en snäll parkeringsvakt lovade att inte lappa bilen, så kom jag fram. Titta vilken glad yogi?

Å titta på mig!? Tänk vad beroende man är av sin kropp och att den fungerar någorlunda? Denna position hade varit omöjlig för två år sedan.

Pezenas behöver jag komma tillbaka till för här fanns det mycket spännande historia att ta del av. Jag har även bestämt att mitt "franska manus" som jag skrev klart ett grovmanus till för redan två år sedan (gudars vad jag haft lite ork de senaste åren ... Jävla skitjobb jag haft.) ska förläggas här och inte i Provence. Så jag ska åka runt på research nu.

Perfektion.

Här fanns många ljuvliga små butiker blandat med turistfällor.

Nästa gång ska jag inte stressa runt pga att bilen stod felplacerad, utan kunna gå runt och njuta av all färg, glass och historia.

❤️

Avundsjuk på mig själv

Det gör något med en att koppla loss sig från vardagen och sitt sammanhang. Man tvingas leva här och nu, vara modig och rycka på axlarna. För några dagar sedan blev jag hembjuden till en svensk konstnär jag aldrig träffat. Såklart jag tackade ja! Vi hade så himla trevligt i hennes fantastiska trädgård att jag blev medbjuden till en exklusiv soirée dagen efter. Som var igår.

Jag sminkade mig för första gången på ett halvår. Det är inte bekvämt med mascara.

Eventet gick av stapeln i Béziers ungefär 25 minuters bilresa från Marseillan, men eftersom jag ser så himla dåligt i mörker nuförtiden, tog jag tåg från Agde dit jag fick skjuts av kvinnan på Bed and Breakfastet runt hörnet. Det var otroligt varmt och jag var glad över att jag hade solfjäder med mig.

SÅ vacker och fransk stad.

Min nyfunna väninna tog med mig till himmelriket jag inte ens visste att jag skulle benämna just himmelriket. Ostarnas ostbutik! Mon dieu.

Det var ostkonstnären själv som stod i butiken. Han berättade om doftnoter och smaker och hur länge de höll sig kvar i gommen osv. Eller så pratade han om något helt annat, jag förstod bara hälften. När man köpt en ost skriver han om den på omslaget. Den här har lagrats i fem år!

På andra sidan visade han hur man skulle skära osten för bästa upplevelsen.

Sedan kom vi fram till skälet till varför vi var i just Béziers: Violinbyggaren Ulf Kloo och Karin Kloo, mäklaren som alla anlitar i södra Frankrike.

Nä, men alltså ...? Det här är deras hus. Mingel utanför med bubbel och hors d'oeuvres.

Eget bubbel.

Ulf berättade om sitt arbete.

Konstnären Helena som bjöd med mig. 🥰

Alltså ... Jag älskar sådana här miljöer. Själen sjunger!

Sedan: en timmes konsert med solisten Eunsley Park. Magiskt!

❤️