Att sälja en dröm - eller en lögn

Jag hade en vision i många år, den handlade om en rosa Fiat 500. När jag var på väg mellan Avignon och Gordes stod det exakt en sådan vid ett väldigt franskt hus. Först hoppade hjärtat över ett slag i pur glädje men när jag passerade den såg jag skylten. A louer. Just det, visionen om en rosa Fiat 500 är ju inget jag kommit på själv. Den är planterad av någon skicklig PR-person. Jag är trots allt inte mer unik än att även jag faller för nudging.

För några år sedan köpte jag till och med en liten rosa leksaksbil som skulle påminna mig om drömmen/visionen. Det fanns ingen Fiat men en bubbla är ju nästan lika söt. Den tog jag med mig på min resa.

Det slog mig häromdagen att allt är så likriktat. Jag råkade på en Instagramprofil med många hundra tusen följare och med en av Sveriges största bloggar. Vad var det som gjorde den så populär, frågade jag mig och scrollade. Hemmalivet (i beige såklart) barn, barnkläder, inredning. Och fyllda läppar. Samma innehåll som alla andra kvinnor som har flera hundratusen följare. Beige.

USAs första kvinnliga miljonär som själv arbetat ihop sin förmögenhet, var Madame Walker. En svart kvinna som blev miljonär på att sälja hårprodukter till svarta kvinnor. Inte så att deras hår skulle frodas och se ut som biologin menade, nej, för att se så rakt ut som möjligt. Om det inte gick så fanns det peruker. Så många peruker. Och det kan man ju tycka är skoj, det tycker jag att det är, men i det här sammanhanget gör det mig beklämd. Samma känsla jag har för Bianca Ingrossos framgång. Sälj dålig självkänsla till kvinnor och låtsas att det handlar om att stötta. Tjäna pengar på utsattheten men lös den inte.

Jag vill inte sälja något med mina inlägg, framförallt inte lögnen om att vi kvinnor uppnår nirvana genom att förändra våra utseenden. Däremot vill jag gärna lyckas förmedla att livet är värt att levas autentiskt. You do you.

Ännu en grej som såldes på oss för några år sedan, macarons. Särskilt från Ladurée. Varför? Någon tjänade stora pengar på att vi alla helt plötsligt stod i kö för att köpa den lilla kakan.

Vad är det vi längtar efter? Varför leds vi så lätt åt samma håll? Och detta: varför drömmer vi om rosa bilar och pastellfärgade kakor men lever våra liv i beige ...?

Till frukost läser jag gärna Elsa Billgrens blogg. Apropå beige. Alla foton är välavvägda, texterna njutningsfulla beskrivningar av olika maträtter. Ibland även känslor, det får man ge henne. Men fortfarande, inget som skaver och allt hamnar inom ramen för vad som är okej för kvinnor att göra karriär inom.

Den här sortens frukost får inga hundratusen likes.

Den här lunchen får inte heller några hundra tusen likes.

Inte heller den här middagen.

Eller det här kvällssnackset.

Men så säljer jag inte heller drömmen om det perfekta livet. Det perfekta livet inom ramarna för vad vi kvinnor får vara framgångsrika inom.

Nåväl, det var mina tankar för dagen. Nu ska jag göra något smarrigt av den här ekologiska och hemodlade tomaten jag köpte i ett kryp in runt hörnet.

Hon som aldrig kommer tjäna pengar på att sälja in ett snävt kvinnoideal.

❤️

Efter stormen

Jag trallar vidare i #nyttliv2024 och går från klarhet till klarhet. Journalistutbildningen jag går är snart slut och vetskapen om det fick mig att genast hoppa på en skrivarkurs och nu sneglar jag även på en fotokurs. Kurser är livet!

Dagen efter stormen från förra inlägget åkte jag till Gran Canaria igen. Marseillan-plage är på vissa avsnitt exakt som Kanarieöarna. Det säljs en massa krimskrams och flätas hår med snäckor. Det säljs även klubbor och eftersom jag inte är vuxen än så köpte jag en. Jag kan ju inte motstå guld.

Syns det hur mycket folk det är?

Värmen va? Aaaaahhh!

Jag hade inte badkläder med mig, men en bok. Då är man alltid rätt klädd. Ja, jag har dubbla glasögon.

Jag hade tänkt ladda bilen medan jag låg på stranden. HA HA HA! Ärligt talat, någon borde fixa en app där fungerande laddstolpar syns. Den lär inte innehålla särskilt många stolpar ...

Men idag! Idag var jag först till den enda stolpen av sex som fungerar vid Hyper U i Agde. Att det tog en timme att ladda 35% ... Jag blir knäpp på detta med elbil. Tusen och en appar behövs, fler stolpar är trasiga än vad som är hela och det tar en halv arbetsdag att ladda.

Efter att jag sagt fuck it och inte laddat klart, körde jag till stranden igen. Efter stormen var det inte sandstrand längre.

Jag gick i vattnet och plockade snäckor och det var nästan lika magiskt som när jag var barn.

Njutet?

Njutet!

❤️

Hänt i veckan

Det började bra. Värme, sol och bad.

Det varma vattnet, den varma sanden, den varma svenskan.

Jag tog bilen till Sète och såg havet ovanifrån. Magisk färg!

Otroligt vacker dag med alldeles lagom luftfuktighet.

Det är en ganska sliten stad men vad gör väl det?

Fasader fasader fasader. J'aime.

Att de ofta har ett inglasat parti på balkongerna, hur kommer det sig?

Varje gång jag ser en bokhandel går jag in och frågar om de har les romans en anglais? Det hade de minsann! Ett väldigt litet urval, men ändå.

Dagen därpå blev det plötsligt höst. En mild höst på 27 grader, men så dystert så dystert. Då passade jag på att åka till Agde.

I Agde är många av byggnaderna uppförda med vulkanisk sten, så det gjorde inte den mörka dagen särskilt mycket ljusare.

Jag gick in i kyrkan för det gör man. Oftast så fantastisk arkitektur och ofta så himla gamla. Denna verkar ha påbörjats på 1200-talet.

Dystert.

Mycket slitet kvarter där man ändå lyft det hela med en fin muralmålning.

Det är lätt att få känslan att Agde är en fd smugglar- och piratstad.

Utanför en butik bodde de här två. Stadens enda färgklick?

Tillbaka i Marseillan och vädret hade blivit mer sommar igen.

Jag gick på restaurang med en nyfunnen vän! Hon berättade om hur borgmästaren styr olika städer och hur korrupt den i just Agde var. Utan honom hade staden kunnat blomstra. Hur många ohederliga politiker finns det egentligen?

Nu ser håret ut som det alltid gör igen. Ja ja.

Idag varnades det för grov sjö här med vågor uppemot två meter. Jag åkte till stranden för att se.

Märkligt ljus när sand och saltvatten yrde.

Nej, jag badade inte. En gång för länge sedan badade jag på Fire Island utanför New York i mycket högre vågor än såhär. Jag förstod inte hur höga de var förrän jag gått ner i vattnet. En våg nockade mig och tryckte ner mig mot botten. Strömmen drog mig utåt. Det var vidrigt. Sedan dess är jag oerhört försiktig.

❤️