The never ending story.
Jag klipper mitt hår själv sedan många år tillbaka. Har jag haft tur så har min son hjälpt mig med det i nacken och även när jag velat färga håret. Det var även han som rakade av mitt hår för 1,5 år sedan. Jag hyser ingen hatkärlek till mitt hår, jag tycker rejält illa om det prick hela tiden.
Oftast har jag det någorlunda kort, men var tredje år får jag för mig att jag ska låta det växa för det är ju så fint med uppsatt hår. Att jag är håröm och avskyr hår som blåser över ansiktet och fastnar på läpparna och gör att man inte ser så bra, det glömmer jag bort i några veckor.
Så en dag börjar den här delen av håret separera sig från resten. Jag rullar dem irriterat mellan fingrarna och vill klippa av längs skalpen.
Därefter knyter jag ihop hårtestarna. Gång på gång. Superirriterad. Jag snor upp med hårband och sliter sedan ur. Det gör ju så ont.
När jag hamnat här då jag knyter och knyter, det är då jag vet att jag nått gränsen igen. Det finns ingen återvändo, håret måste bort. Kort eller bort, spelar egentligen mindre roll.
Historisk händelse. Hanna på salong. Jag visade fram bilder på olika luggar som skulle hålla sig borta ur ögonen men frisören sa non. Jag passar tydligen inte i lugg. Vem är jag att på knackig franska säga SI! Särskilt när jag inte riktigt bryr mig om resultatet.
Men ser man på? Frisören hade ju rätt! T o m jag tycker att det blev alldeles utmärkt. Om man bortser från att jag har läppstift på tänderna.
❤️
Comentários