Så, jag läser Je m'appelle Agneta igen för att komma i rätt stämning. Den dryper av rinnande safter, ost och vitlök. Såpass mycket att jag som inte är överförtjust i att laga mat var tvungen att googla om det fanns något recept publicerat. Och det gjorde det ju, en hel kokbok på ämnet har Hamberg släppt. Au pif!
Tjugo vitlöksklyftor, inget kändes mer rätt än det! Vitlök, timjan och smör. Inget kunde gå fel. I min eufori över att få vara en härligt mustig kvinna som svänger ihop en smakrik rätt på franska landsbygden (i mitt huvud, i verkligheten var jag på Orust) glömde jag av att jag inte äter djur. Att jag inte är så förtjust i syrlig mat var inte heller något jag tänkte på när jag hällde halva flaskan med vitvinsvinäger över den stackars kycklingen.
Vem är jag ens?
Eftersom jag bara lagar vegetariskt vanligtvis, så hade jag inte koll på fett i fett i het stekpanna, så nu står jag här med flottig skjorta och brännskadade fingrar. Oh well. Eller, mon dieu tellement stupide! Stekpannan var så tung dessutom att ovana jag vred armen fel.
Emma Hamberg made me do it men tyvärr fanns det inga likheter mellan mig och Agneta i klostret i Provence. Förutom att här också fanns vin. Grâce à moi.
Ser också fram emot kommande inlägg! Härligt att få läsa om dina erfarenheter av Frankrike igen, så småningom.
Hahahaha 😂 Jag skrattar så tårarna rinner!!
Ser fram emot kommande äventyr 🙌🏽❤️