Jag hade en vision i många år, den handlade om en rosa Fiat 500. När jag var på väg mellan Avignon och Gordes stod det exakt en sådan vid ett väldigt franskt hus. Först hoppade hjärtat över ett slag i pur glädje men när jag passerade den såg jag skylten. A louer. Just det, visionen om en rosa Fiat 500 är ju inget jag kommit på själv. Den är planterad av någon skicklig PR-person. Jag är trots allt inte mer unik än att även jag faller för nudging.
För några år sedan köpte jag till och med en liten rosa leksaksbil som skulle påminna mig om drömmen/visionen. Det fanns ingen Fiat men en bubbla är ju nästan lika söt. Den tog jag med mig på min resa.
Det slog mig häromdagen att allt är så likriktat. Jag råkade på en Instagramprofil med många hundra tusen följare och med en av Sveriges största bloggar. Vad var det som gjorde den så populär, frågade jag mig och scrollade. Hemmalivet (i beige såklart) barn, barnkläder, inredning. Och fyllda läppar. Samma innehåll som alla andra kvinnor som har flera hundratusen följare. Beige.
USAs första kvinnliga miljonär som själv arbetat ihop sin förmögenhet, var Madame Walker. En svart kvinna som blev miljonär på att sälja hårprodukter till svarta kvinnor. Inte så att deras hår skulle frodas och se ut som biologin menade, nej, för att se så rakt ut som möjligt. Om det inte gick så fanns det peruker. Så många peruker. Och det kan man ju tycka är skoj, det tycker jag att det är, men i det här sammanhanget gör det mig beklämd. Samma känsla jag har för Bianca Ingrossos framgång. Sälj dålig självkänsla till kvinnor och låtsas att det handlar om att stötta. Tjäna pengar på utsattheten men lös den inte.
Jag vill inte sälja något med mina inlägg, framförallt inte lögnen om att vi kvinnor uppnår nirvana genom att förändra våra utseenden. Däremot vill jag gärna lyckas förmedla att livet är värt att levas autentiskt. You do you.
Ännu en grej som såldes på oss för några år sedan, macarons. Särskilt från Ladurée. Varför? Någon tjänade stora pengar på att vi alla helt plötsligt stod i kö för att köpa den lilla kakan.
Vad är det vi längtar efter? Varför leds vi så lätt åt samma håll? Och detta: varför drömmer vi om rosa bilar och pastellfärgade kakor men lever våra liv i beige ...?
Till frukost läser jag gärna Elsa Billgrens blogg. Apropå beige. Alla foton är välavvägda, texterna njutningsfulla beskrivningar av olika maträtter. Ibland även känslor, det får man ge henne. Men fortfarande, inget som skaver och allt hamnar inom ramen för vad som är okej för kvinnor att göra karriär inom.
Den här sortens frukost får inga hundratusen likes.
Den här lunchen får inte heller några hundra tusen likes.
Inte heller den här middagen.
Eller det här kvällssnackset.
Men så säljer jag inte heller drömmen om det perfekta livet. Det perfekta livet inom ramarna för vad vi kvinnor får vara framgångsrika inom.
Nåväl, det var mina tankar för dagen. Nu ska jag göra något smarrigt av den här ekologiska och hemodlade tomaten jag köpte i ett kryp in runt hörnet.
Hon som aldrig kommer tjäna pengar på att sälja in ett snävt kvinnoideal.
❤️
Comments