Som så många andra har jag en utmattning i bagaget. Förhoppningsvis förblir den just ett bagage och inget jag behöver öppna och klä mig i framöver. Livet är en ständig balansgång även utan att genomlida en utmattning, och inget någon ska behöva gå igenom flera gånger. Om ens en.
Men nu är det som det är med den saken. Att jag kraschade är inget konstigt alls, det konstiga är att det inte hände långt tidigare. Våren 2017 var bedrövlig och under semestern fick jag ingen återhämtning trots att jag var borta från kontoret i nio veckor. Tillbaka igen tog det någon vecka och sedan tog det helt stopp.
Jag hade börjat fundera över nästa roman och kommit fram till att den skulle utspela sig på Gunnebo slott och att den skulle kretsa runt Hilda Sparre. I mitten av september slutade min frontallob fungera som den brukade och jag kunde inte längre planera och fixa logistiken som behövs för ett stort skrivprojekt.
Av läkaren blev jag ombedd att röra på mig varje dag, helst skulle pulsen öka rejält. Det är mycket svårt när kroppen vägrar ta annat än myrsteg let me tell you. Jag bor i ett väldigt naturskönt område och det visade sig också vara ett problem. Hjärnan orkade nämligen inte sortera synintrycken.
Så jag hade på mig mörka solglasögon hela tiden och stirrade rakt fram. Långsamt lugnade hjärnan ner sig och släppte fram tankar. Ibland var det rätt så paranoida tankar, varför tittade den där flickan snett på mig och varför satte den där mannen sig ner på bänken precis när jag gick förbi? Ångestnivåerna sköt i höjden av de mest vardagliga händelserna och ansiktsnerverna fungerade inte som de skulle.
Mest av allt sörjde jag att jag inte kunde skriva. Så fort jag satte mig vid datorn och försökte så drabbades jag av baksmälla och hjärndimma. Det tog timmar, ibland dagar att återhämta sig från det. Men när jag promenerade och inget distraherade synen, så kom det ibland meningar och stycken flytandes genom huvudet och jag stannade och skrev ner dem i telefonen.
Igår behövde jag frigöra utrymme i min telefon och scrollade igenom gamla anteckningar för att se om de behövde sparas. Det behövde de inte, men två av dem tog jag skärmdump av för att bevara för eftervärlden. Eller, nä, det är för min egen skull. Den ena är från några veckor efter kraschen och jag behöver påminnas om att jag faktiskt fungerade lite trots allt. Det är lätt att komma ihåg allt som nattsvart.
Den andra är från ett halvår senare och jag hade gått upp till 50% på jobbet och höll på att dö av tristess. Det var en bra sak visade det sig, när man är utmattad är det bra om hjärnan har lite tråkigt. Jag gick ut och gick på rasterna och med mig var telefonen. Så fick jag ändå en liten kreativitetskick för några minuter.
Ingen av scenerna är med i boken, men andemeningen var redan då tydlig. Respekt, kärlek och en bakgrund som inte passade sig i Göteborg under denna tid i allmänhetens ögon. Det ville jag skriva om, kanske inte bara för att ge Hilda Sparre upprättelse, utan även mig själv.
